Kobolt

Egenskaper

Kobolt är ett hårt, magnetiskt, metalliskt grundämne med atomnummer 27 och symbolen Co. Smältpunkten är 1495 °C och kokpunkten 2927 °C. Kobolt förekommer naturligt i mineralerna kobaltit, smaltit och erytrit. Kobolts densitet är 8900 kg/m³. I det periodiska systemet tillhör det gruppen övergångsmetaller. Det finns bara en stabil (icke-radioaktiv) och naturligt förekommande isotop av kobolt, kobolt-59.

Historia

Namnet kobolt kommer från tyskans Kobold, ett övernaturligt väsen som man trodde kunde kontrollera malm. Detta eftersom malmen som innehåller kobolt avger giftiga gaser när den hettas upp och inte gav några användbara metaller. Den troddes vara förtrollad av Kobolden och fick namnet Kobalt. Metallen upptäcktes först på 1730-talet av den svenske kemisten Georg Brandt när han visade att den blåa färgen i blått glas kommer från kobolt och inte från vismut, som man tidigare trott. Kobolt var det första grundämnet att upptäckas sedan antiken. Kobolt har hittats i Egypten från 3000 f.kr., Pompeji 79 e.kr. och i Kina från (618-907 och 1368-1644 e.kr.)

Användning

Nuförtiden används kobolt mest i legeringar 

och verktyg (övre bilden) för att ge bättre brottstyrka och syramotstånd eller magnetism. En vanlig legering är alnico av aluminium, nickel och kobolt. Kobolt var förr mer vanligt som blått  färgämne i glas och keramik i pigmenten smalt och koboltblått (nedre bilden). Isotopen kobolt-60 har också använts i strålterapi för att bota bl.a. cancer. Kobolt finns i vitamin B₁₂ , som har fått namnet kobalamin efter ämnet.