Spår i snön

Ingen kan väl diskrimineras av något så trivialt som snöröjning? Eller? Faktum är att det är just vad som händer. Och det händer här i Sverige, just nu. 

Som det ser ut nu prioriteras bilvägar alltid högst i snöröjningsprogrammet. Sedan cykelvägar. Och sist men absolut inte minst, alla trottoarer, gångbanor och trappor. Vad är detta för vansinne? Vem som helst kan ju förstå att det är lättare att köra genom tio centimeter snö än att promenera eller cykla. 

Nu undrar ni kanske vad detta har att göra med diskriminering. Jag kan väl inte mena att fotgängare är en diskriminerad grupp? Och det har ni rätt i, det är inte fotgängare i största allmänhet som diskrimineras, utan kvinnor. Och om man tänker efter lite blir det snart uppenbart att det är färdvägarna som domineras av män som tronar högst upp på prioriteringslistan. Statistiken visar att män utgör majoriteten av de som kör bil, medans kvinnor och äldre får halka på trottoarerna. Även vägar för kollektivtrafik, som också domineras av kvinnor, hamnar längre ner på listan. 

Vad är lösningen till detta? I alla fall två kommuner har redan antagit en feministisk snöröjningspolicy. Denna lägger om prioriteterna så att snöröjningen blir mer jämställd mellan båda könens föredragna transportsätt. Mer tid och resurser läggs på gångbanor och vägar för kollektivtrafik, vilket gynnar många kvinnor. 

Den här feministiska snöröjningen har hamnat i stormväder efter att Stockholms gator täcktes med snö av ett kraftigt snöoväder. Det tog inte lång tid innan man började peka finger på den nya policyn. Men faktum är att snöstormen råkade vara den värsta i Stockholm på hundra år. Det hade ingenting med det jämställda systemet att göra, utan hade kunnat ske oavsett, så länge inte snöröjningen hade överkapacitet de övriga 99 åren. 

Bara för att det kallas feministisk snöröjning betyder det inte att det bara gynnar kvinnor. Även män och äldre behöver säkra gångbanor, och det är förstås bra med ett samhälle där fler går och åker kollektivt. Att fler tvingas åka bil på avstånd som de skulle kunna gå eller åka kollektivt tjänar ingen på.

Spåren i snön är spåren efter patriarkatet. Är vi redo att äntligen förändra vår orättvisa snöröjning?